Alexander Brännström (fp) Trollhättan
Hadar Karlsson (fp) kommunalråd i Vänersborg
Landshövding Gunnar von Sydow fyllde 65 år.
Sten Garnow, Vattenfall
1976. Fyra bilder på…
3 kommentarer
Lämna en kommentar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Aldexander Brännström (fb) var en hedersman. Tyvärr hade han enligt uppgift personligen dålig erfarenhet av sjukvården med remisser först från Trollhättan till Vänersborg och sen vidare till Borås, vilket sägs ha påverkat honom att lägga sin röst, en avgörande röst på förslaget att bygga helt nytt lasarett i Trollhättan (NÄL) istället för på det borgerliga alternativet om- och utbyggnad i Vänersborg.
Hadar Karlsson var förvisso också en hedersman men betydligt mer politiskt fingerfärdig. På hans tid som kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd kunde han själv utgöra det som idag kallas internkontroll: han granskade om inte alla så i alla fall många av de inkommande fakturor som kommunen hade att betala.
Som länsstyrelsetjänsteman hade jag inte mycket att göra med Hadar men som kommunpolitiker (c) 1973-1988 hade vi våra diskussioner, både i och utanför fullmäktige och kommunstyrelsen. Han var inte alltid så förtjust i mina kritiska inlägg och frågor – vi var ju gubevars båda mittenpolitiker. Fast observera att på den tiden byggde kommunalpolitiken på samförstånd och kompromisser mellan alla partier. 1971-74 delade (s) och (fp) på ordf och vice ordf-posterna men efter kommunsammaläggningen med Tunhem, Frändefors och Brålanda förändrades majoritetsförhållandena påtagligt till centerns förmån. Ändå lyckade Hadar sitta kvar som KSO en mandatperiod till. Hadar hade nog litet av Joe Biden i sig. Van att sälja skor, van att sälja det kristna budskapet i Missionskyrkan, var steget inte långt att sälja politik. ”Kära vänner” var ett vanligt tilltalsord han använde vi sammankomster av de mest skilda slag. ”Visornas Vänersborg” var varumärket och halmhatten (fp) dess signum.
Gunnar, ja, han bultade på min dörr den 1 juli 1970, första eftermiddagen på mitt nya jobb på länsstyrelsens regionalekonomiska enhet. Vi satt då, i brist på ett samlat kontor, i en lägenhet ovanpå Emma Kruus möbelaffär. ”Det är jag som är den nye landshövdingen”, bullrade han. Han hade tillträtt samma dag (!). Vi kom ganska omgående att få mycket med varann att göra. En konferens skulle redan samma höst organiseras i Trollhättan (på stadshotellet) angående den tänkta Trestads-flygplatsen i Skogaryd. Båda länsstyrelserna i P och O län stod värd. En delegation från Industriförbundet med vd Axel Iveroth skulle landa på Saab-fältet dvs Malögas föregångare men dimman låg tät och planet fick landa på Såtenäs med åtföljande förseningar. Gunnar var synnerligen expeditiv dvs han tvekade ytterst sällan inför ett beslut, visste var luckor och svagheter fanns i de förslag till beslut man förelade honom. En äkta ämbetsman som hade varit statssekreterare hos handelsminister Lange, Kling och Klang kallade malicen dem, när de (som ofta) syntes på Bromma hotell. Gunnar som varit en viktig kugge i Efta-förhandlingarna hade hoppats bli utnämnd till ambassadör i Rom men blev ratad till förmån för Brynolf Eng.